mina naglar är gula och blå, SWEDEN
asså, what's up med tidsskillnaden mellan, australien och californien? Någon som vet, hör gärna av er. Eller jag vet att det är 19 timmar, men ändå det är konstigt. Dem ligger 19 timmar framför oss, allstå nästan ett helt dygn, vrickat.
Iallfall till saken, en fin vän bor och lever livet i austrlien. Ganska ballt, trodde att det bara var jag som skulle åka iväg, men inte då. Sara är så himla rolig, nästan lite som Emelie. Hon vet inte att hon är rolig, fast hon är det. Pratade en snabbis med henne idag, så himla glad jag blev att få hennes respons på saker, det gör mig starkare. Så alla som inte pallar mig, DÖ! Okej nej det menar jag ju såklart inte, men det är faktiskt svårt att behaga alla och göra alla nöjda. Men jag ska försöka göra mitt bästa, fast jag gillar den jag är. Sara du är inte så långt borta, det är bara Stilla havet i mellan oss. Hemma i Sverige i augusti ska vi svänga våra lurviga på dansgolvet igen.
Vet inte, idag fick jag lite hemlängtan när jag var med Emelie. Jag längtade liksom hem. Som jag aldrig har gjort förrut. Är det för att mamma och pappa kommer snart? Är det för att my american bff åker hem snart? På dagarna tänker man inte så mycket, utan det är nu på kvällen som hjärnan går varm. För många obehagliga, men ändå fina tankar. Jag tänker på mormor, hur underbar hon är. Att jag är den ända av oss barnbarn som verkligen ringer henne och är besöker henne. Och nu är jag inte hemma i Sverige och kan ringa henne hela tiden, hon är en av mina allra finaste vänner och jag vet inte vad jag ska ta mig till när hon inte finns hos mig längre. Nej, nu föll en tår ner för min kind. Att träffa mina vänner, mina fina vänner hemma i Linköping. Att få hänga med världens finaste bröder, som jag inte pratar med tillräckligt ofta, förlåt. Men jag tänker ofta på er. Och mamma och pappa er behöver jag inte ens nämna för ni vet att ni är världens bästa redan, det säger jag jämt.
Men jag vet att jag kommer ha svårt att lämna San Francisco, den dagen när jag står på SFO, har sagt hejdå till världens bästa familj, The Gants. Jag vet att ni inte läser min blogg, men alltså ni är faktiskt dem bästa, jag hade inte klarat ett år här utan er. Hur ska jag klara att inte ha ett öga blött när jag står på SFO. Jag som är så bölig när det kommer till sånt. Det lär märkas hur jag reagerar i slutet av Juli, för det är då jag lämnar The United States of America för den här gången. It's gonna be a sad day, but I gonna be so proud of my self.
