jjgoeswest

DET REGNAR HÄR, ELLER ÄR KALLT, INTE ALLS ROLIGT! SKA NOG SOVA LITE INNAN JAG HÄMTAR UPP KIDSEN!

helskotta vad det har gått fort. För två månader sedan åkte emelie hem, för lika många månader sedan åkte mamma och pappa hem. Nu är det bara en månad och några dagar kvar till jag är hemma igen, 11 om man ska vara exakt. Det är lätt att tänka tillbaka hur man kände för ett år sedan, man var hur taggad som helst, man hade hur höga förväntningar som helst, allt var helt fantastiskt. Idag ett år senare, börjar aupairet bli lite för långrandigt, alltid samma visa, alltid samma sak. Men en sak är säker, det här året är det bästa året i mitt 20,5 åriga liv.

tjabbatjenahallå bloggen.... Barnen har snart sommarlov, väldigt snart, nu på fredag den 8 Juni. Då tar även alla studenter hemma i Linköping studenten. Tänk när man själv var där för 2 år sedan, tänk att få göra om det igen, att vara full i 15 timmar är ändå helt okej. hahaha. Annars är det väldigt lugnt här hemma, det rullar på som vanligt, nu blir det ju lite mer variation under vardagen, vilket är skönt. Så min tid kvar här kommer gå väldigt fort. påtal om tid, Elin åkte hem igår, känns lite konstigt eftersom hon alltid har varit här liksom och nu är hon hemma i Sverige, KONSTIGT. Det stora för igår var Grants (Sannas värdbarn) present. Det är en runt genomskinlig plastboll, och inuti är det som en labyrint, som är gjort av blå, gråa eller vita plastdelar, det kan vara som en trappa, eller rör eller bara en plastbit som man måste följa med den lilla järnkulan som finns i bollen med. Jag blir ju knäpp, Sanna blir ännu knäppare, det värsta är att vi sitter där och är rå seriösa. Mitt rekord är pinsamt, max är 125 steg. Sannas rekord är 35 eller något. Mitt är 25 så där sa jag det. Grant (som är 7) har 17 som rekord. HUR PINSAMT ÄR INTE MINA 25 DÅ?

Sanna, min tröjja saknas forfarande...

Helt otroligt att det är 1:a Juni, var tog ”våren” vägen? Något som är ännu mer otroligt är att jag matchade med the Gant Family för mer än ett år sedan, asså WTF... Hur fort går inte tiden. Jag var hur glad som helst, jag gick på lätta moln, och jag vet fett taggad på ett år i USA. Jag var hur nervös att prata med Denice, eller när jag hade fått ett mail från henne typ dansade jag av lycka. Idag är det vardag, hon är alltid runt omkring mig och världens bästa hostmom, inte alla som har den turen. Nu efter 10 månader och 14 dagar i USA, längtar jag hem till ett grått, kallt och regnigt Sverige. Vad är det med mig? Vem gör det liksom? Vem föredrar Sverige framför Californien?? Jojomensan, Johanna Johansson det. Åhh vad jag kan bli irriterad på mig själv ibland. Vi får väl se hur jag trivs efter en vecka i Sverige....

Ps. Sanna när du läser det här, nästa gång vi ses kan du gärna ha med min blommiga tröjja saknar den.. Ds.

Ps2. Läs dom feta bokstäverna i texten så blir du glad Ds2.